En skilsmässa i flera delar
Jag försöker återigen göra slut med politiken efter 18 eller kanske 25 års äktenskap. Samtidigt som den letar sig in igen på de mest kufiska sätt. Nu senast har jag gripits av den utsatta amerikansk-kambodjanska minoriteten som aldrig fått medborgarskap, rotat sig i gängkulturen och efter elfte september börjat massutvisas till Kambodja.
Fakta är att jag kommer ha ett engagemang. Sluka böcker. Försöka hitta frågor jag vill driva. Kanske är det Sverige det är fel på. Hela landet tycks fast i tron att det personliga är politiskt. Vad skönt om det fungerade så. Kanske måste jag ändå till USA för att få andrum, ett land där vänstern fått så mycket stryk att man inte kan slösa energi på frågor som inte går att vinna. Eller så får man invänta Sverige 2030 där högern vunnit så mycket att till och med identitetspolitiken angrips.
Jag träffar fortfarande andra som uppger sig ha ett politiskt engagemang. Men situationen är så otrygg att jag drar mig undan till mina “riktiga” “vanliga” vänner mer och mer. Politiska människor kan när som helst politisera en privat relation, göra den till en del i en politisk kamp. Jag måste kunna lita på att mina relationer går att ta hand om oavsett samhällsutvecklingen eller världsläget i stort.
Jag tänker mycket på tidiga ungdomens levande rollspel och off-livetecknet vi brukade använda. “Off-live ditt boffervapen är trasigt”, men desto viktigare “off-live nu måste jag bli mig själv och jag känner såhär”. På Visby medeltidsvecka lever allt detta kvar, jag kan fortfarande bryta närsomhelst. Gå från rollen som i och för sig liknar mig, till mig själv och bli bedömd för den jag är. Tryggheten det ger är det bästa.
Visst det är en lek, men politik kommer också i viss grad vara en lek i ett land där ingen svälter ihjäl. När jag kryssar genom en sal av politiska människor försöker jag hela tiden visa upp off-livetecknet. “Off-live jag är inte feminist.” “Off-live jag är inte vänster.”"Off-live nu är jag bara människa, nu måste jag ha en mänsklig relation, ni måste döma eller älska mig som människa, jag behöver en mänsklig relation.” Men ständigt får jag se hur det inte går.
Till och med ett vanligt gymbesök och den mest effektiva träningsmetoden möter politiskt motstånd. Politiken terroriserar min privata sfär, min frizon. Mitt enda val för att kunna fungera som person tycks vara att stänga ytterligare några dörrar till den politiska världen. En ny stad, utan förhatliga söder, borde ge mig mitt syre tillbaka.
