Hat och 40 år i livet
Tupac skulle fyllt 40 år idag. Jag vaknar mer och mer sällan upp och har riktiga hatdagar. Men idag gjorde jag det. Fast jag inte vill.
Det känns fel. Jag borde hata utlänningspolisen som hånade Mona. Eller busschauffören som blev personalchef och installerade dolda kameror. Eller någon annan dumidumdum. Hat som följer min moral och uppfattning kring rätt och fel. Men det är ett hat som är helt borta, eller gömt under oräkneliga lager av trötthet.
Jag tänker på när Tupac blev skjuten under ett rånförsök. Hur det faktum att rånarna var svarta fick honom att överge hela sin politiska övertygelse, släppa revolutionen, bli egoist, prioritera egna plånboken före kampen. Rimligtvis måste han vetat långt innan rent intellektuellt att svarta rånade svarta, men ändå ansett att kampen var rätt. Men övertygelsen överlevde ändå inte att verkligheten konkretiserades.
Det känns som jag ganska nyligen lämnat en naiv politisk barnatro bakom mig. Nog måste jag känt långt innan jag blev knivhuggen i ryggen att det finns såkallade “kamrater” eller “arbetare” eller “medaktivister” som är kräk eller att ideella organisationer kan fungera väldigt uselt. Jag har alltid haft en skeptisk syn på den såkallade rörelsen, ganska klarsynt sett dogmatiker, rövslickare, sekterister, navelskådare, mobbare och fanatiker. Det är nästan tio år sedan jag, blondinen och autisten bröt ihop på den hemska ungdomskongressen. Men varför fortsatte vi ens så länge? Autisten hade redan innan kallats “Larry efter svinet Larry Flynt” i “vår” tidning.
Trots allt dåligt har jag sett den större poängen i att driva ett antal viktiga frågor som kan leda till en större samhällsförändring, eller sätta viktiga frågor på dagordningen. Och nånstans inom mig gör jag det fortfarande. Men jag kan inte blunda för att det hat som är starkast inom mig riktas mot folk som ska stå på samma sida som jag. Och att saker som arbete, en elitutbildning, karriär, vänner, familj/släkt, träning och kärlek nu värderas mycket starkare än den kamp som halva mitt liv alltid sattes i första rummet.
Men en av mina klokaste vänner sa att förmågan att omvärdera tidigare politiska ställningstaganden är något som utmärker världens starkaste politiska hjärnor. Jag var nyss i min blivande hemstad och pratade med andra som kände samma vilsenhet. Jag sög åt mig av folk som uttryckte sin beundran för mig. Visst jag reste inte dit av politiska skäl, viktigast var hela tiden att hångla. Men då och då flammade nya stänk av engagemang upp i mitt inre. Jag kommer komma tillbaka, men på ett bättre sätt.
