Maktanalys eller klassanalys

Jag var nyligen på ett föredrag där det diskuteras queer versus feminism. Någon debatt var det inte men en feminist och en queer framförde vitt skilda saker utan att beröra konflikten. Feministförespråkaren angrep dock queer i allmänhet för att vara mot normer istället för mot makt. Därför är queer för porr, prostitution och surrogatmödrar. Queer ser inte att det är vita heterosexuella maktmän som konsumerar detta, bara att konsumenterna bryter mot samhällets normer.

Nu är det ju bara en minoritet vita heterosexuella maktmän som konsumerar dyligt, majoriteten är homosexuella, kvinnor och färgade. Men ärligt talat är queer rätt bra. Klart folk ska få bryta med samhällets normer och vara som dom vill. Visst finns det elitistiska queerfolk som är rassar mot dom som följer normer, men dom har missförstått ideologin.

Rätt tänker bla Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande som slutat hålla sina klassiska skolföredrag som representanter för HBT-samhället ”såhär är man bög”. Den pedagogiska iden är att skolelever som är HBT inte alls behöver identifiera sig med RFSLs representanters subkultur, istället håller man normkritiska skolföredrag. Så sjukt grymt det hade varit att få något liknande under ens egen skolgång istället för alla föredetta värstingar, narkomaner, rattfyllerister, elektriker och allmänt föredettingar som kom och pratade…

Det här med maktanalys är däremot betydligt mer allvarligt. Det är vänsterfolk med maktanalys som hejar på Bin Ladens eller Hamas eller Hisbollahs fascistkamp för att USA och Israel har makt. Det är folk med maktanalys som tycker det är bra att Kerstin Thorvall rymmer till Afrika och köper sex istället för att ta hand om sina barn för att hon är en sexuellt förtryckt småbarnsmor. Med maktanalys kan man landa var som helst och driva vilken dagordning som helst – till skillnad från klassanalysen.

Ibland kan makt och klassanalys verka förvirrande lika. Det är lätt för den som har maktanalys att värna om några utsugna förtryckta arbetare som kämpar mot en elak boss. Bonus om arbetaren är en papperslös kvinna från tredje världen. Skillnaden märks först när arbetarnas kamp lyckas och dom tar makten. Den som har en klassanalys välkomnar att problemet lösts.

För den som har en maktanalys har plötsligt arbetarna, deras mäktiga fackförening, valseger, arbetarstyrda företag eller ockuperade hus förvandlats till problemet. Som offer eller underdog går det bra att hålla på arbetaren. Men det innebär att offer eller underdogrollen ständigt måste reproduceras och förstärkas. Får folk med maktanalys själva makten kommer dom ändå se sig själva som underdogs och förtryckta offer, se bara på tex tjänstemännen på Diskrimineringsombudsmannen eller styrelserna i valfri vänster/feministorganisation eller företag.

 

Maktanalysen kan dels inte alltid hitta vem som borde vinna. Det kan vara mongolska städare på Berns men lika gärna saudiarabiska wahabbitiska överklasspojkar. Men största problemet är att maktanalysen inte kan förvalta en eventuell vinst.

Jag vet inte vad det beror på men här i, här i västerlandet…

Kommunikation är svåra saker men inga sura miner. Det finns inget rätt eller fel allt är en sån där social konstruktion i dagens postmoderna värld. ”Hej hur är läget?” Är lika okey som: ”Vad gör du min drygis vägra svara va? Vilken dejt haha.. Du ville bara se hur hårt mitt hjärta slår u know what du van det slog jävligt hårt bom bom bombom bombombombom…”

I kärleksnästeskollektivet ”I skuggan av Råsunda” studerar vi just nu skillnaden på svenska/västerländska och utländska/utomeuropeiska tjejer. Finns nog fördelar och nackdelar med båda. Men det underbara med den senare modellen är att man slipper allt smusslande och döljande av känslor. Frihet från att tvingas spela ett spel där reglerna är otydligt skrivna.

Idag håller i alla fall jag med Del i frågan…

Går på stan helt inkognito/bantat ner mig typ 10 kilo

Imorgon börjar en veckas extremdeff! Ska kolla hur långt man kan komma på en vecka. Här är planen:

 

Mat: Cyklat till Willys och fyllt en ryggsäck. LCHF. Frukost grekisk yoghurt, ost, honung, bacon, massa ägg. Lunch kött, ost och sallad. Middag med fisk och majs samt kvällsmat med sill och ost. Småätandet är nötter och rostad majs. Drycken är kaffe, citronvatten och te.

 

Tillskott: Endast fettförbränningskapslar med koffein och blodsockerstabilisering och grönt te.

 

Träning: Lastad morgonjoggning. Lång lätt joggning på kvällen. Intervall/fys/statiskträning när möjlighet ges. Bland annat lätt intervall-kettlebell måndag, tisdag och onsdag.

 

Min matchvikt var bara 77.5 kilo på badrumsvågen och det känns svårt att sänka den för det är ganska mycket muskler där… Midjan är dock 82 cm och det ska fan i mig vara sänkt en bra bit när veckan är över.

 

Jag rapporterar resultaten nästa söndag!

 

Nu iväg med 10 folköl och fira sista fria kvällen. Ikväll fyller en kär ungdomsvän som jag inte ser så ofta längre 30. Som nostalgiuppvärmning pumpar jag hans gamla band Vsala Locoz Syndicate.

Mitt mörka hjärta

Trailer till en helt fantastisk bok jag plöjde under midsommar!

 

Den handlar om Hawaii och Cyril. Hawaii är en impulsstyrd amerikansk ghettogangster, som direkt efter att han just släppts från ett fängelsestraff grips av utlänningspolisen. Hawaii får reda på att han inte alls är amerikansk medborgare och deporteras till det för honom okända landet Kambodja. Cyril är prisbelönt elitjournalist och musiknörd. Men egentligen är dom rätt lika och därför hittar dom varandra.

 

Hawaii och Cyril är otrogna, slåss, torskar hela tiden på nya drogberoenden och köper prostituerade. Hela tiden med ett koppel av fruar och älskarinnor som ständigt förlåter dom och tar hand om en växande arme av barn, även när Hawaii misshandlar och knivhugger.

 

Hawaii och Cyril saknar inte empati, när jag läser om dom tänker jag snarare att det är det impulsstyrda beteendet som ställer till det. Kanske är jag arbetsskadad av all ART-utbildning jag fick när jag jobbade i värstingbranschen. Nåja. Jag tror ändå en miljö har skapat det beteendet och dom inte föddes med så mycket större möjligheter till ett annat liv.

 

Sen tänker jag på en vän jag har som nog är världens finaste. Som aldrig agerar impulsivt, som alltid vill göra det bästa för alla. När han kramar en annan tjej än sin flickvän drabbas han av lika stark ångest som Hawaii och Cyril får sammanlagt för allt dom gjort. Här har han möjligheten att spara sjukt mycket energi!

 

Och han är inte ensam. Åh allt skuldtänkande som tynger folk här i västvärlden. Blandat med offerkoftan, ju högre levnadsstandard ju mer förtryckta känner sig folk. Fatta vad vi kan göra om vi kastade bort det oket. Vi kan njuta av möjligheterna vi fått att förverkliga våra drömmar, älska varandra, vara jämlika. Det är mycket enklare här än i Kambodja. Nu tar vi chansen!

 

Förövrigt kommer ett längre inlägg snart där jag ska börja sammanfatta min kritik av vänsterns offer och förtryckskriiis. Och lansera en socialistisk vision byggd på att vi är coola starka kompetenta individer – bortom vänstern!

En skilsmässa i flera delar

Jag försöker återigen göra slut med politiken efter 18 eller kanske 25 års äktenskap. Samtidigt som den letar sig in igen på de mest kufiska sätt. Nu senast har jag gripits av den utsatta amerikansk-kambodjanska minoriteten som aldrig fått medborgarskap, rotat sig i gängkulturen och efter elfte september börjat massutvisas till Kambodja.

 

Fakta är att jag kommer ha ett engagemang. Sluka böcker. Försöka hitta frågor jag vill driva. Kanske är det Sverige det är fel på. Hela landet tycks fast i tron att det personliga är politiskt. Vad skönt om det fungerade så. Kanske måste jag ändå till USA för att få andrum, ett land där vänstern fått så mycket stryk att man inte kan slösa energi på frågor som inte går att vinna. Eller så får man invänta Sverige 2030 där högern vunnit så mycket att till och med identitetspolitiken angrips.

 

Jag träffar fortfarande andra som uppger sig ha ett politiskt engagemang. Men situationen är så otrygg att jag drar mig undan till mina ”riktiga” ”vanliga” vänner mer och mer. Politiska människor kan när som helst politisera en privat relation, göra den till en del i en politisk kamp. Jag måste kunna lita på att mina relationer går att ta hand om oavsett samhällsutvecklingen eller världsläget i stort.

 

Jag tänker mycket på tidiga ungdomens levande rollspel och off-livetecknet vi brukade använda. ”Off-live ditt boffervapen är trasigt”, men desto viktigare ”off-live nu måste jag bli mig själv och jag känner såhär”. På Visby medeltidsvecka lever allt detta kvar, jag kan fortfarande bryta närsomhelst. Gå från rollen som i och för sig liknar mig, till mig själv och bli bedömd för den jag är. Tryggheten det ger är det bästa.

 

Visst det är en lek, men politik kommer också i viss grad vara en lek i ett land där ingen svälter ihjäl.  När jag kryssar genom en sal av politiska människor försöker jag hela tiden visa upp off-livetecknet. ”Off-live jag är inte feminist.” ”Off-live jag är inte vänster.”"Off-live nu är jag bara människa, nu måste jag ha en mänsklig relation, ni måste döma eller älska mig som människa, jag behöver en mänsklig relation.” Men ständigt får jag se hur det inte går.

 

Till och med ett vanligt gymbesök och den mest effektiva träningsmetoden möter politiskt motstånd. Politiken terroriserar min privata sfär, min frizon. Mitt enda val för att kunna fungera som person tycks vara att stänga ytterligare några dörrar till den politiska världen. En ny stad, utan förhatliga söder, borde ge mig mitt syre tillbaka.

Hat och 40 år i livet

Perhaps I was blind to the facts, stabbed in the back
I couldn’t trust my own homies just a bunch a dirty rats
Will I, succeed, paranoid from the weed
And hocus pocus try to focus but I can’t see
And in my mind I’ma blind man doin time
Look to my future cause my past, is all behind me
Is it a crime, to fight, for what is mine?
Everybody’s dyin tell me what’s the use of tryin
I’ve been Trapped since birth, cautious, cause I’m cursed
And fantasies of my family, in a hearse
And they say it’s the white man I should fear
But, it’s my own kind doin all the killin here
I can’t lie, ain’t no love for the other side
Jealousy inside, make em wish I died
Oh my Lord, tell me what I’m livin for
Everybody’s droppin got me knockin on heaven’s door

 

Tupac skulle fyllt 40 år idag. Jag vaknar mer och mer sällan upp och har riktiga hatdagar. Men idag gjorde jag det. Fast jag inte vill.

 

Det känns fel. Jag borde hata utlänningspolisen som hånade Mona. Eller busschauffören som blev personalchef och installerade dolda kameror. Eller någon annan dumidumdum. Hat som följer min moral och uppfattning kring rätt och fel. Men det är ett hat som är helt borta, eller gömt under oräkneliga lager av trötthet.

 

Jag tänker på när Tupac blev skjuten under ett rånförsök. Hur det faktum att rånarna var svarta fick honom att överge hela sin politiska övertygelse, släppa revolutionen, bli egoist, prioritera egna plånboken före kampen. Rimligtvis måste han vetat långt innan rent intellektuellt att svarta rånade svarta, men ändå ansett att kampen var rätt. Men övertygelsen överlevde ändå inte att verkligheten konkretiserades.

 

Det känns som jag ganska nyligen lämnat en naiv politisk barnatro bakom mig. Nog måste jag känt långt innan jag blev knivhuggen i ryggen att det finns såkallade ”kamrater” eller ”arbetare” eller ”medaktivister” som är kräk eller att ideella organisationer kan fungera väldigt uselt. Jag har alltid haft en skeptisk syn på den såkallade rörelsen, ganska klarsynt sett dogmatiker, rövslickare, sekterister, navelskådare, mobbare och fanatiker. Det är nästan tio år sedan jag, blondinen och autisten bröt ihop på den hemska ungdomskongressen. Men varför fortsatte vi ens så länge? Autisten hade redan innan kallats ”Larry efter svinet Larry Flynt” i ”vår” tidning.

 

Trots allt dåligt har jag sett den större poängen i att driva ett antal viktiga frågor som kan leda till en större samhällsförändring, eller sätta viktiga frågor på dagordningen. Och nånstans inom mig gör jag det fortfarande. Men jag kan inte blunda för att det hat som är starkast inom mig riktas mot folk som ska stå på samma sida som jag. Och att saker som arbete, en elitutbildning, karriär, vänner, familj/släkt, träning och kärlek nu värderas mycket starkare än den kamp som halva mitt liv alltid sattes i första rummet.

 

Men en av mina klokaste vänner sa att förmågan att omvärdera tidigare politiska ställningstaganden är något som utmärker världens starkaste politiska hjärnor. Jag var nyss i min blivande hemstad och pratade med andra som kände samma vilsenhet. Jag sög åt mig av folk som uttryckte sin beundran för mig. Visst jag reste inte dit av politiska skäl, viktigast var hela tiden att hångla. Men då och då flammade nya stänk av engagemang upp i mitt inre. Jag kommer komma tillbaka, men på ett bättre sätt.

Relationsvåld

Igår berättade min första flickvän att hon flytt från sin man. Han visade sig missbruka hasch, utveckla paranoia och misshandla henne. Uttrycket ”det kan drabba vem som helst” blir så extra klyschigt för det här är verkligen en av dom smartaste tjejer jag träffat. Vi styr inte våra känslor, men hur vi agerar utifrån våra känslor. Och där kommer överlevarens karaktär fram. Nu är hon och hennes son säker.

Jag tycker jag levt ett skyddat liv i trygga strukturer. Men jag minns dagen jag fick åka över till min nära anhörige och bevaka hennes x-man när han skulle hämta och lämna deras dotter. Jag minns dagen när min bekante fick sina styvbarn mördade och sin flickvän misshandlad av sitt x. Eller vännen vars flickvän slog sönder deras lägenhet.

Relationsvåld följer inte alltid fördomarna kring kön, undersökningar har visat att kvinnor slår oftare än män. Jag minns tjejkompisen som hade kriminell släkt och la ut ett kontrakt på sin expojkvän, och alla såg henne som offret för så ser ju könsmaktsordningen ut. Däremot drabbar det grövsta våldet nästan alltid kvinnor och utförs av män. Som barndomssommaren i stugan när min släkting just blivit skjuten och hoppade runt på kryckor. Hon fick gömma sig och ha polishund i över tio år.

Jag borde vara glad över att hon är fri nu. Men påminnelsen att relationsvåldet hela tiden finns runt en gör mig ändå nere.

Tupac-klassiker på ämnet <3!

Gbg 2001 romans

På nått sätt hamnade vi i samma bil upp, hippien och jag. Resten av klubben fnissade bakom vår rygg om hur det här skulle gå. Det blev spänt såklart. Vi åkte före alla andra, ihop med två kommunalister som bara pratade oförståeliga och tråkiga teorier. Hon ”hoppas ingen kastar sten”, dom ”teori blabla”. Knappast en icebraker. Framme blir vi ensamma inkvarterade i klubbens klassrum. Tillslut slår hon fast ”nu måste du ta hand om mig till imorrn”.

Vi träffar yngre aktivister som ser upp till oss båda och tror vi är ett yrkesdemonstrant-par. Vi köper öl och sätter oss i parken vid Avenyn. Börjar prata när berusningen befriat ”jag gillade dig inte först haha men idag tar du hand om mig”, ”ja”. En trubadur i yngre medelåldern kommer fram och vill spela en Nationalteatern-låt. Hon skriker att den får man inte sjunga för den påminner om nått som hände när hon var barn i Göteborg. Men hon vill att han ska sitta ner. Jag vill inte att trubaduren ska sitta ner, nått känns fel.

Jag inser felet för sent. Trubaduren är uteliggare. Snart har runt 15 a-lagare samlats hos oss. Jag vill att vi ska smita härifrån! Det är för många a-lagare här. Hippien vill stanna, ser inget problem med samlingen. Men när en full a-lagare börjar heila tycker hon att jag borde misshandla honom. Jag säger att militant antifascism är en politisk strategi, det handlar inte om att spöa a-lagare.

Vi går mot Nordstan. Trubaduren säger i Brunnsparken att han inte blir insläppt på någon krog utan ska åka till någon bekant. Hippien hånglar upp trubaduren. Jag står som ett frågetecken.

Vi tar oss in på Murveln. Träffar rik bratt som vill ha med hippien. Vi får honom att köpa drinkar till oss båda. Samtalet om demonstrationerna blir ansträngt, ”bra att ni engagerar er öh det beundrar jag”. När vi fyllnat tillräckligt säger hippien ”vi är faktiskt här på vår bröllopsresa”, ”åhh hmm grattis, kul för er”… Sedan åker bratten hem. Jag säger att piercing i tungan känns spännande, sen hånglar vi.

”Nu har vi ett helt klassrum för oss själva”. Vandring åter mot Hvitfeldtska med stopp för förspel. Vi slår upp dörren till klassrummet. Tjugo röster vrålar ”SURPRISE”! Klubben har åkt upp i förtid för att hindra oss från att ha ihjäl varandra. Dom mer chockade än vi när dom inser att vi strulat istället.

Sedan kommer dagen efter, spänt att vakna upp omslingrade. Polisen belägrar skolan. Hennes ögon blir svarta. Jag försöker ta hand om henne, hon blir ännu argare. Vi togs till olika celler, hon släpptes före mig och försvinner in i den svart hopen. Jag ringer och smsar orolig som en hönsmamma.

I bilen hem pratar kommunalisterna nya teorier i ultrarapid. Hon svär över tidningsrubriker. Det är betydligt mer spänt nu. Vi försöker se på Lost Highway när vi kommit hem till mig, jag vill visa upp innovativ kultur.  Men vi är båda för uppumpade på adrenalin för att få ut något. Hon åker hem till sig, jag åker iväg från staden på sommarlov. Hon ringer en kväll och talar in två fyllemeddelanden. ”Jag är fortfarande kär i dig kom hit”, sen ”du jag bryr mig inte ett skit om dig, jag har glömt dig helt, och du kanske skulle testa dig för klamydia också”.

Sommaren tar slut. Först stor osäkerhet mellan oss, sedan blir det kriiiis. Bråket böljar som om omvärlden inte finns, vi bråkar till och med när Matte fick käken krossad och alla andra håller ihop mot den yttre fienden. Hon träffar högstatus aktivistkille med våldsamt rykte. Sedan fattar hon att aktivistkillen egentligen var rätt lugn och ordentlig, han byts ut mot det våldsamma alkoholiserade skinnhuvudet. Som snart brädas av den kriminella heroinisten som hon älskar lika mycket som drogen. A-lagarna vid Avenyn hade varit mycket mer hemma än jag fattat, därav magnetismen.

Jag lärde mig inget politiskt i Göteborg. Men min kvinnosyn blev bättre. Jag fastnade aldrig mer för destruktiva tjejer. Istället fick jag träffa några av dom starkaste coolaste brudarna i världen.  Tack för den pedagogiken Jaldung, George Bush, Göran Persson.

Fuck George Bush!

Stämningsmusik

Glöm aldrig

Alla sa att Blair Witch Project var en så bra skräckfilm. Att världen skakade. Så jag och två klasskamrater gick dit för att bli skrämda. Tyvärr sa dom inte vad det var så bra med den. Det hade tydligen inte med själva skräcken att göra.  Utan att dom brytit med den klyschiga skräckfilmsgenren, där snygga lättklädda ungdomar knullar och blir uppsprättade en efter en tills glasögontjejen som inte knullat är ensam kvar. Istället går några fula ungdomar, två killar och en tjej, i bylsiga kläder runt i skogen och filmar sig själva när dom snorar in i kameran.

Jag var 19 och hade just blivit ”blåst av det feministiska kulturetablissemanget”, kanske Göran Hägglund skulle sagt. Men det var tio år innan inledde sitt korståg. Skitsamma. Något avstressande på en fredag. Och jag har inte behövt tänka på mordet på hela kvällen.

Det var så konstigt när bomben exploderade. Vi fattade inte att det var allvar nu. Nazister hade mördat flera om året hela 90-talet, det var vardag. Vi förstod inte att det var något annorlunda nu. Det handlar inte om en fylla som gick snett, ett gängbråk som urartar, en gruppmisshandel som går för långt, ett möte med homosexuella i en park som flippar.

Bomben skulle planerat mörda en familj. Det fanns ett mordkommando i stan nu och det där var bara början. Men dom överlevde. Och vi låtsades som ingenting, förstod inte riktigt vad som hänt. Sen kom mordet. Rasmus flämtar i telefonen på Sveavägen, ”va så han är död nu, fan vad sjukt, fyfan vad sjukt”. Vi satt just och skrev på en artikel till Direkt Aktion om senaste försöket att avrätta Mumia-Abu Jamal i USA. ”Men hallå, överreagerar du inte lite nu?”

Sen chocken. Stormiga krismöten. Galna förslag som blir till ingenting. Den udda nazisten i din närmiljö blir plötsligt ett verkligt hot. Du får en psykos när din studiekompis skämtar om pistoler. Du stoppar något tillhygge i fickan som om det skyddade mot kulor. Men det var inget isolerat gängkrig, hur mycket än borgerliga ledarskribenter kallar det ett gängkrig mellan ”lika goda kålsupare”. Över 60 000 människor gick ut och protesterade. Nazisterna kördes bort från arbetsplatserna.

Men nu är det en paus i det. Vi fnittrar åt den töntiga filmen. Mördarna just gripna, allt långt borta. T-centralens tunnelbana. In i vagnen. En lite berusad kille i förortskläder frågar ”är du syndikalist, är du röding?”. Jag svarar ja lite stolt, tror först han bara vill snacka. ”Berra vi har en röding här, vad ska vi göra med han” säger han och vrider huvudet mot sätena bakom honom. 1-2-3-4-5-6-7 rakade huvuden, kängor, bombarjackor.

”Haha Björn är död, vad tycker du om det va, skjuten?” Han tar några steg mot mig. ”Mina kompisar sköt han, han får skylla sig själv, han såg till att Robban förlorade sitt uppdrag, och nu sitter dom gripna på grund av den jäveln”. Inte backa men inte gå framåt. Jag stirrar i hans ögon och säger tomt ”ja ja ja” försöker spela psycho. Min klasskompis, en ”fin högborgerlig överklasstjej” var mitt ytliga och lite fördomsfulla omdöme, säger åt honom att lägga av med tunn stämma. ”Vadå är ni också syndikalister? Jävla syndikalisthoror” han vänder sig från mig och går mot henne. Två små invandrarkillar sluter upp bakom henne medan resten av vagnen kollar ut genom fönstret.

Hon flippar totalt. Flyger fram tre meter längre. ”Nu jävlar sätter du dig och är lugn”, han kroknar, sätter sig ner med böjt huvud. Är vi inte framme i Gamla stan snart? Dom går av tillslut, dricka hembränt på helikopterplattan var fortfarande deras enda verksamhet, han är fortfarande stukad, men jag håller koll på honom. Ser inte sista killen som vänder sig om just när han kommit utanför och ger mig smällen. En ölburk flyger mot invandrarkillarna under ett högt ”SIEG HEIL” rop. Dörrarna stängs.

Vi langar tillbaka ölburken när tåget åker förbi dom, 15 cl är kvar som sprutar ner dom. ”SIEG HEIL” igen, nu med hälsning. Hela vagnen jublar. ”Vi är på er sida, vi hatar dom där, jävla mördare”. Hela vägen till Slussen, men tyvärr en station för sent. Lite glad var jag ändå. Detta var vad dom hade 1999. Något hundratal alkoholiserade skinnskallar runt Gamla stan och ett litet mordkommando. Vi hade fortfarande dagordningen i trygg hand.

Folk frågar om jag kände Björn Söderberg. Nej det hela hände just som jag flyttade till Stockholm. Men jag känner till vad som hände hösten 1999 och våren 2000. Jag såg hur politikerna tvingades smöra för fackföreningsrörelsens massdemonstrationer. Samma politiker som idag pratar om ”lika goda kålsupare, extremister på båda sidor” samtidigt som dom plockar politiken från den högra. Invandrare blev definierat som problemet i den breda samhällsdebatten, kanske inte på grund av det fulla skinnskallegänget i Gamla stan, men väl ett litet gäng brevskrivande lobbyister i samma rörelse.

När den andra bomben sprängdes i Gävle lockade det 3000 människor ut i den lilla småstan, idag finns det Sverigedemokrater till och med i Norrland. Ingen skrämdes. Vi stod 23 000 på medborgarplatsen. Tyvärr hade vi inget politiskt krav mer än det lite abstrakta ”ta strid på din arbetsplats”. Politikerna drev istället ”förbjud nazister” vilket senare bara landade i några små inskränkningar i offentlighetsprincipen. Sen dog allt, med några korta fängelsestraff.

Nu är det tio år sedan. Vi möts återigen på medborgarplatsen 18:00 för att hedra Björn Söderberg och åter ta upp kampen. Påminna en ny generation om den historia som nu raderas från Wikipedia.

Manifestationer i hela landet!

Så gick mordet till – detta gör ena mördaren idag – historiska sammanhanget det skedde i – Så var Björn.

Hiphop-kollektivet hedrar Björn Söderberg – Glöm aldrig!

Har Sverige råd med Mouna? Del ett om alla förlorade intäkter

På min blogg nu inleder jag en liten granskning om hur mycket vi skattebetalare torskat ekonomiskt på att staten jagat Mouna och hennes familj. I första delen kollar jag på dom intäkter som förlorats. I del två kommer jag koncentrera mig på att beräkna dom kostnader som slängts i sjön.

Efter att vi publicerat ”Upprop för Mouna” kommer dom som ett brev på posten – alla dessa främlingsfientliga kommentatorer som vet hur det ligger till. Dom finns på i princip varenda blogg, nätforum och tidningsartikel med kommentatorfunktion. Politiker har genom åren varit så djävulskt skickliga på att trumma in föreställningen bland folk om att flyktingar precis som sjuka, arbetslösa medmera är en kostnad. Tar vi bara i med ”hårda tag” blir det plötsligt billigt. Som signaturen Nobody skriver:

”Om de som skrivit under artikeln personligen för all framtid garanterar uppehället och alla andra uppkommande kostnader för Mouna m.fl. under hennes vistelse i Sverige (inkl. annhörig invandring m.m.); Så ser jag inte, varför hon inte skulle få stanna här.”

VAD DET ÄR SOM KOSTAR

Antagligen välkomnar Nobody nu Stockholmsprogrammet, EUs nya plan för att omöjliggöra för flyktingar att komma in i unionen. Troligtvis är han dock inte beredd att ur egen ficka  betala dom 1820 miljoner euro (motsvarande 18,44 miljarder svenska kronor) som då behövs för att förstärka yttre gränsbevakningen Frontex´s budget med.

Så här är det hela tiden – repressiva åtgärder kostar sinnessjukt stora summor pengar. Debatten om hur höga straffen ska vara är oftast lite nyktrare på den punkten. Att ha en person inspärrad på sluten anstalt kostar (källa Kriminalvården) 2400 kr per dygn. Alltså kostar ett straff på ett års fängelse 876 000 kr. Om straffen blir hårdare så att en person som skulle dömts till ett års fängelse istället döms till två års fängelse, blir kostnaden istället 1 752 000 kr. Ju hårdare straff ju högre kostnad.

Vi måste dock ha någon form av straff för att hindra folk från att begå olika sorters brott. Sedan kan vi diskutera hur hårda straffen ska vara ur ett avskräckningsperspektiv, ett moraliskt perspektiv och vad gäller upprättelse för brottsoffret. Men ju hårdare straff ju större kostnad. Detta brukar även dom som är för hårdare straff erkänna, man är ärlig med att man förespråkar en dyr politik.

Men folket som är för en hårdare flyktingpolitik tycker aldrig att dom måste ta ansvar för dom gigantiska summor den politiken kostar skattebetalarna. Samma sak gäller ju även här. Ju mer repressiv flyktingpolitik ju dyrare kostnad. Sveriges utvisningspolitik nu med migrationsverk, flyktingförvar (enheter där flyktingar låses in), indragna arbetstillstånd, utlänningspolis och dyra avvisningar kostar. Skillnaden är, vilket vi bör komma ihåg nu när politikerna mer och mer försöker sätta likhetstecken mellan migration och kriminalitet, att vi här har möjligheten att avkriminalisera istället.

Vi kan helt enkelt göra det lagligt att fly. Alla pengar som sparas kan istället läggas på vård, skola och omsorg.

SÅ MYCKET PENGAR HAR VI FÖRLORAT

Nu över till vad fallet Mouna och vad Sveriges repressiva flyktingpolitik kostat skattebetalarna i uteblivna intäkter. I runt fem år har Mouna som flykting i landet saknat arbetstillstånd. Hade hon istället kunna ta ett outbildat jobb som städare inom kommunal sektor ligger medellönen enligt Statistiska Centralbyrån på 19 000 kr. Hon hade då under denna tid dragit in närmare 1 140 000 kr i lön och betalt runt 342 000 kr i kommunal skatt samt 364 000 kr i arbetsgivaravgift till dom offentliga försäkringssystemen. Hade hon istället haft det jobb hon är yrkesutbildad för hade hon dragit in 1 350 000 i lön, betalt runt 405 000 kr i kommunal skatt, en mindre summa statlig skatt samt 432 000 kr i arbetsgivaravgift till dom offentliga försäkringssystemen. Nämnas kan att Sverige har chansen att få en kvinna med redan klar yrkesutbildning gratis.

”Men flyktingar lever ju bara på bidrag” tror jag Nobody skulle svarat på detta. Det är mycket möjligt att Mouna bara fått kortare osäkra anställningar då detta blir vanligare och vanligare inom exempelvis städbranschen. Det gäller inte bara flyktingar utan även svenska städare. Jag känner en hel del städare med olika sorters medborgarskap, vissa helsvenska, alla vill ha en trygg anställning. Däremot har sällan städföretagen intresse av att ge dom det.

Hade Mouna fått en kortare anställning och sen blivit arbetslös hade den offentliga arbetslöshetsförsäkringen trätt in. Detta är inget bidrag utan en självfinansierad offentlig försäkring. Mouna hade fortfarande betalat kommunal skatt runt 30% av försäkringspengarna. Samma sak gäller om Mouna hade blivit sjuk och fått del av den offentliga sjukersättningsförsäkringen. Jag skriver detta för att peka på att det är samma politiker som hetsar om att flyktingar är ”parasiter som lever på bidrag” som hetsar om att arbetslösa och sjuka är ”parasiter som lever på bidrag”.

Hård flyktingpolitik kostar i uteblivna skatteintäkter, precis som hårda tag mot arbetslösa och sjukskrivna. Kommunerna och landstingen förlorar gigantiska skatteintäkter till vård, skola och omsorg.