Glöm aldrig

Alla sa att Blair Witch Project var en så bra skräckfilm. Att världen skakade. Så jag och två klasskamrater gick dit för att bli skrämda. Tyvärr sa dom inte vad det var så bra med den. Det hade tydligen inte med själva skräcken att göra.  Utan att dom brytit med den klyschiga skräckfilmsgenren, där snygga lättklädda ungdomar knullar och blir uppsprättade en efter en tills glasögontjejen som inte knullat är ensam kvar. Istället går några fula ungdomar, två killar och en tjej, i bylsiga kläder runt i skogen och filmar sig själva när dom snorar in i kameran.

Jag var 19 och hade just blivit ”blåst av det feministiska kulturetablissemanget”, kanske Göran Hägglund skulle sagt. Men det var tio år innan inledde sitt korståg. Skitsamma. Något avstressande på en fredag. Och jag har inte behövt tänka på mordet på hela kvällen.

Det var så konstigt när bomben exploderade. Vi fattade inte att det var allvar nu. Nazister hade mördat flera om året hela 90-talet, det var vardag. Vi förstod inte att det var något annorlunda nu. Det handlar inte om en fylla som gick snett, ett gängbråk som urartar, en gruppmisshandel som går för långt, ett möte med homosexuella i en park som flippar.

Bomben skulle planerat mörda en familj. Det fanns ett mordkommando i stan nu och det där var bara början. Men dom överlevde. Och vi låtsades som ingenting, förstod inte riktigt vad som hänt. Sen kom mordet. Rasmus flämtar i telefonen på Sveavägen, ”va så han är död nu, fan vad sjukt, fyfan vad sjukt”. Vi satt just och skrev på en artikel till Direkt Aktion om senaste försöket att avrätta Mumia-Abu Jamal i USA. ”Men hallå, överreagerar du inte lite nu?”

Sen chocken. Stormiga krismöten. Galna förslag som blir till ingenting. Den udda nazisten i din närmiljö blir plötsligt ett verkligt hot. Du får en psykos när din studiekompis skämtar om pistoler. Du stoppar något tillhygge i fickan som om det skyddade mot kulor. Men det var inget isolerat gängkrig, hur mycket än borgerliga ledarskribenter kallar det ett gängkrig mellan ”lika goda kålsupare”. Över 60 000 människor gick ut och protesterade. Nazisterna kördes bort från arbetsplatserna.

Men nu är det en paus i det. Vi fnittrar åt den töntiga filmen. Mördarna just gripna, allt långt borta. T-centralens tunnelbana. In i vagnen. En lite berusad kille i förortskläder frågar ”är du syndikalist, är du röding?”. Jag svarar ja lite stolt, tror först han bara vill snacka. ”Berra vi har en röding här, vad ska vi göra med han” säger han och vrider huvudet mot sätena bakom honom. 1-2-3-4-5-6-7 rakade huvuden, kängor, bombarjackor.

”Haha Björn är död, vad tycker du om det va, skjuten?” Han tar några steg mot mig. ”Mina kompisar sköt han, han får skylla sig själv, han såg till att Robban förlorade sitt uppdrag, och nu sitter dom gripna på grund av den jäveln”. Inte backa men inte gå framåt. Jag stirrar i hans ögon och säger tomt ”ja ja ja” försöker spela psycho. Min klasskompis, en ”fin högborgerlig överklasstjej” var mitt ytliga och lite fördomsfulla omdöme, säger åt honom att lägga av med tunn stämma. ”Vadå är ni också syndikalister? Jävla syndikalisthoror” han vänder sig från mig och går mot henne. Två små invandrarkillar sluter upp bakom henne medan resten av vagnen kollar ut genom fönstret.

Hon flippar totalt. Flyger fram tre meter längre. ”Nu jävlar sätter du dig och är lugn”, han kroknar, sätter sig ner med böjt huvud. Är vi inte framme i Gamla stan snart? Dom går av tillslut, dricka hembränt på helikopterplattan var fortfarande deras enda verksamhet, han är fortfarande stukad, men jag håller koll på honom. Ser inte sista killen som vänder sig om just när han kommit utanför och ger mig smällen. En ölburk flyger mot invandrarkillarna under ett högt ”SIEG HEIL” rop. Dörrarna stängs.

Vi langar tillbaka ölburken när tåget åker förbi dom, 15 cl är kvar som sprutar ner dom. ”SIEG HEIL” igen, nu med hälsning. Hela vagnen jublar. ”Vi är på er sida, vi hatar dom där, jävla mördare”. Hela vägen till Slussen, men tyvärr en station för sent. Lite glad var jag ändå. Detta var vad dom hade 1999. Något hundratal alkoholiserade skinnskallar runt Gamla stan och ett litet mordkommando. Vi hade fortfarande dagordningen i trygg hand.

Folk frågar om jag kände Björn Söderberg. Nej det hela hände just som jag flyttade till Stockholm. Men jag känner till vad som hände hösten 1999 och våren 2000. Jag såg hur politikerna tvingades smöra för fackföreningsrörelsens massdemonstrationer. Samma politiker som idag pratar om ”lika goda kålsupare, extremister på båda sidor” samtidigt som dom plockar politiken från den högra. Invandrare blev definierat som problemet i den breda samhällsdebatten, kanske inte på grund av det fulla skinnskallegänget i Gamla stan, men väl ett litet gäng brevskrivande lobbyister i samma rörelse.

När den andra bomben sprängdes i Gävle lockade det 3000 människor ut i den lilla småstan, idag finns det Sverigedemokrater till och med i Norrland. Ingen skrämdes. Vi stod 23 000 på medborgarplatsen. Tyvärr hade vi inget politiskt krav mer än det lite abstrakta ”ta strid på din arbetsplats”. Politikerna drev istället ”förbjud nazister” vilket senare bara landade i några små inskränkningar i offentlighetsprincipen. Sen dog allt, med några korta fängelsestraff.

Nu är det tio år sedan. Vi möts återigen på medborgarplatsen 18:00 för att hedra Björn Söderberg och åter ta upp kampen. Påminna en ny generation om den historia som nu raderas från Wikipedia.

Manifestationer i hela landet!

Så gick mordet till – detta gör ena mördaren idag – historiska sammanhanget det skedde i – Så var Björn.

Hiphop-kollektivet hedrar Björn Söderberg – Glöm aldrig!

Har Sverige råd med Mouna? Del ett om alla förlorade intäkter

På min blogg nu inleder jag en liten granskning om hur mycket vi skattebetalare torskat ekonomiskt på att staten jagat Mouna och hennes familj. I första delen kollar jag på dom intäkter som förlorats. I del två kommer jag koncentrera mig på att beräkna dom kostnader som slängts i sjön.

Efter att vi publicerat ”Upprop för Mouna” kommer dom som ett brev på posten – alla dessa främlingsfientliga kommentatorer som vet hur det ligger till. Dom finns på i princip varenda blogg, nätforum och tidningsartikel med kommentatorfunktion. Politiker har genom åren varit så djävulskt skickliga på att trumma in föreställningen bland folk om att flyktingar precis som sjuka, arbetslösa medmera är en kostnad. Tar vi bara i med ”hårda tag” blir det plötsligt billigt. Som signaturen Nobody skriver:

”Om de som skrivit under artikeln personligen för all framtid garanterar uppehället och alla andra uppkommande kostnader för Mouna m.fl. under hennes vistelse i Sverige (inkl. annhörig invandring m.m.); Så ser jag inte, varför hon inte skulle få stanna här.”

VAD DET ÄR SOM KOSTAR

Antagligen välkomnar Nobody nu Stockholmsprogrammet, EUs nya plan för att omöjliggöra för flyktingar att komma in i unionen. Troligtvis är han dock inte beredd att ur egen ficka  betala dom 1820 miljoner euro (motsvarande 18,44 miljarder svenska kronor) som då behövs för att förstärka yttre gränsbevakningen Frontex´s budget med.

Så här är det hela tiden – repressiva åtgärder kostar sinnessjukt stora summor pengar. Debatten om hur höga straffen ska vara är oftast lite nyktrare på den punkten. Att ha en person inspärrad på sluten anstalt kostar (källa Kriminalvården) 2400 kr per dygn. Alltså kostar ett straff på ett års fängelse 876 000 kr. Om straffen blir hårdare så att en person som skulle dömts till ett års fängelse istället döms till två års fängelse, blir kostnaden istället 1 752 000 kr. Ju hårdare straff ju högre kostnad.

Vi måste dock ha någon form av straff för att hindra folk från att begå olika sorters brott. Sedan kan vi diskutera hur hårda straffen ska vara ur ett avskräckningsperspektiv, ett moraliskt perspektiv och vad gäller upprättelse för brottsoffret. Men ju hårdare straff ju större kostnad. Detta brukar även dom som är för hårdare straff erkänna, man är ärlig med att man förespråkar en dyr politik.

Men folket som är för en hårdare flyktingpolitik tycker aldrig att dom måste ta ansvar för dom gigantiska summor den politiken kostar skattebetalarna. Samma sak gäller ju även här. Ju mer repressiv flyktingpolitik ju dyrare kostnad. Sveriges utvisningspolitik nu med migrationsverk, flyktingförvar (enheter där flyktingar låses in), indragna arbetstillstånd, utlänningspolis och dyra avvisningar kostar. Skillnaden är, vilket vi bör komma ihåg nu när politikerna mer och mer försöker sätta likhetstecken mellan migration och kriminalitet, att vi här har möjligheten att avkriminalisera istället.

Vi kan helt enkelt göra det lagligt att fly. Alla pengar som sparas kan istället läggas på vård, skola och omsorg.

SÅ MYCKET PENGAR HAR VI FÖRLORAT

Nu över till vad fallet Mouna och vad Sveriges repressiva flyktingpolitik kostat skattebetalarna i uteblivna intäkter. I runt fem år har Mouna som flykting i landet saknat arbetstillstånd. Hade hon istället kunna ta ett outbildat jobb som städare inom kommunal sektor ligger medellönen enligt Statistiska Centralbyrån på 19 000 kr. Hon hade då under denna tid dragit in närmare 1 140 000 kr i lön och betalt runt 342 000 kr i kommunal skatt samt 364 000 kr i arbetsgivaravgift till dom offentliga försäkringssystemen. Hade hon istället haft det jobb hon är yrkesutbildad för hade hon dragit in 1 350 000 i lön, betalt runt 405 000 kr i kommunal skatt, en mindre summa statlig skatt samt 432 000 kr i arbetsgivaravgift till dom offentliga försäkringssystemen. Nämnas kan att Sverige har chansen att få en kvinna med redan klar yrkesutbildning gratis.

”Men flyktingar lever ju bara på bidrag” tror jag Nobody skulle svarat på detta. Det är mycket möjligt att Mouna bara fått kortare osäkra anställningar då detta blir vanligare och vanligare inom exempelvis städbranschen. Det gäller inte bara flyktingar utan även svenska städare. Jag känner en hel del städare med olika sorters medborgarskap, vissa helsvenska, alla vill ha en trygg anställning. Däremot har sällan städföretagen intresse av att ge dom det.

Hade Mouna fått en kortare anställning och sen blivit arbetslös hade den offentliga arbetslöshetsförsäkringen trätt in. Detta är inget bidrag utan en självfinansierad offentlig försäkring. Mouna hade fortfarande betalat kommunal skatt runt 30% av försäkringspengarna. Samma sak gäller om Mouna hade blivit sjuk och fått del av den offentliga sjukersättningsförsäkringen. Jag skriver detta för att peka på att det är samma politiker som hetsar om att flyktingar är ”parasiter som lever på bidrag” som hetsar om att arbetslösa och sjuka är ”parasiter som lever på bidrag”.

Hård flyktingpolitik kostar i uteblivna skatteintäkter, precis som hårda tag mot arbetslösa och sjukskrivna. Kommunerna och landstingen förlorar gigantiska skatteintäkter till vård, skola och omsorg.

Behovet av en ny tidning

Lite försenad artikel. Löneslaveriet tog mig några veckor extra!

Men när jag började skriva riktade polisen dragna pistoler mot barn i Lund. Pepparsprayar barn. För att få ut dom ur en ockuperad fritidsgård. Ansvariga politiker klarar sig undan utan kritik. Bara några dagar tidigare och några mil över bron får en betydligt blåare regering löpa gatlopp i en betydligt blåare media när man med samma övervåld utvisar irakiska flyktingar.

Legitimitet är vad det handlar om. Normalisering. I Danmark samverkar vänster inom och utom parlamentet på ett helt annat sätt.

Sverige saknar en parlamentarisk vänster. Däremot finns en hyfsat stark utomparlamentarisk vänsterrörelse. Det visar sig i den nya strejkrörelse som vuxit fram med förankring bland Stockholms transportarbetare samt illegala städ och restaurangarbetare. Liksom i husockupationsrörelsen som nu glädjande nått viss lokal förankring i Rosengård och Norra Fäladen.

Bland dom etablerade vänstertidningar som finns är dock stödet för utomparlamentarisk vänster noll, istället deltar man i hetsen mot den. Underlättat av sekterism och våldsromantik hos vissa utomparlamentariska i och för sig men… Agendan i vänstertidningarna är istället en förhoppning om att Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och kanske Feministiskt Initiativ ska bli vänster i framtiden, om man pumpar därför ut argument för att vänsterpolitik är bra. Utomparlamentarisk vänster ses därför inte som en förutsättning för vänsterpolitik, utan som hotet mot det.

Således är det helt naturligt att Vänsterpartiet nu får spel när folk istället för att rösta på dom tar kamp mot alliansens nedskärningar, Mats Olsson från Vänsterpartiet Lund:

”I en demokrati kan man aldrig försvara olagligheter, hot och våldsamheter som politiska metoder. Det är skillnaden gentemot kampen för t.ex. kvinnlig rösträtt. Lundaborna röstade (tyvärr) fram ett borgerligt styre 2006, hur mycket de än ångrar det nu. Om vänstern inte förmår att respektera detta vinner vi inga val framöver, Lund kommer då att ha borgerligt styre för evigt. Att inse detta kräver inte särskilt mycket tankeförmåga, och det handlar inte om kryperi för borgarna.”

Som en kamrat på ett möte för den nya tidningen tämligen hårddraget analyserade:

”Den nya tidningen behöver inte ställa kravet på skribenterna att dom är anarkister eller autonoma. Det enda alla måste ha gemensamt är att vi tycker kamp i konflikter är bra. Det enda nuvarande vänstertidningar har gemensamt är att dom tycker kamp i konflikter är dåligt.”

Lite väl hårt uttryckt. Men en liten kort analys av hur några olika vänstertidningar ser på utomparlamentarisk vänster och kamp i konflikter:

Proletären (stalinistisk) – KML(r)s Proletären. Utomparlamentarisk kamp var bra på 70-talet, men idag måste man följa lagarna annars provocerar man borgarna.

Arena (oberoende Socialdemokratisk) – ”isolera terroristerna”!

Offensiv (trotskistisk) – Utomparlamentariska kampen är bra… Om vi kan dra in dom i att bygga nya partiet!

Arbetaren (syndikalistisk och kulturvänster) – Symboliska aktioner är bra! Kanske större aktioner också? Men är det verkligen lagligt?

Ordfront (kulturvänster) – Anställer folk från SÄPO för att i granskande reportage avslöja ”terroristerna”.

Flamman (oberoende Vänsterpartistisk) – Kan faktiskt vara rätt positiv till främst vild facklig kamp.

Folket i bild (föredetta maoistisk) – Den utomparlamentariska vänstern vill krossa yttrandefriheten! Dom är fascister, till skillnad från fascisterna!

Internationalen (trotskistisk) – Var det alldeles för länge sen jag läste. Skumt, undrar varför? Börjar jag bli mindre politiskt nördig av all träning? Tror i alla fall dom gillar utomparlamentarisk kamp ibland, ibland inte.

Så en tidning som öppet säger att kamp är bra! Som öppet stödjer strejker utanför LO och husockupationer och alla nya öppna kampmetoder! Utan att förespråka (eller ägna kraft att att ta avstånd från) hemlig kamp och dolda agendor. Det kommer tvinga både vänsterpressen och förhoppningsvis snart hela median att på nått sätt bemöta rörelsen med intellektuella politiska argument. Terrorist eller huliganstämpeln blir svårare att trumma in. Konflikten kan ses som det normala.

Tidningen kommer snart! Redaktionen ser sjukt fet ut, det här blir spännande!

My wealth is smaller than a midget on his knees

För att tre olika arbetsköpare sitter och jäser på ett antal tusen som jag borde ha nu. Jag borde vara rik, men istället svälter jag. Bajs.

Det är mycket med det jordiska…

Jag gråter lätt. Och när jag blir för stressad börjar jag skaka okontrollerat.

När man umgås intimt, alltså pratar i sänglakanen, med en tjej är det rätt vanligt att sådana känslor kommer fram. För tjejer verkar det så enkelt. Hon börjar gråta, man tröstar. Hon säger att något fått henne att må dåligt, man tröstar. Kastar om situationen. Gör det till något bra. När man skiljs åt är man som pånyttfödda. Intimitet blir så tryggt då.

Men jag har bara upplevt detta åt ett håll.

Jag skulle vilja ha det åt andra hållet också. Att man kan gråta och bli tröstad. Att bli lugnad om man börjar skaka. Inte bli skrattad åt. Inte få ett mer uppstressat tempo eller en hetsig anklagelse. Inte få en snabb flykt därifrån.

Ohh det blev pretentiöst det här. Men kunna visa känslor i lakanen trots att man är kille. Typ. Vore nog det bästa!

Jag ser hur solen stiger över Råsunda…

Jag är hemma igen efter 8 veckor. Jag har ingen alls runt mig. Sommaren är över. Allt är annorlunda.

Jag kan gå runt i kalsonger utan att bli upptäckt av pilgrimmen Yanice som skriker ”OH MY GOD”. Ingen liten ung rasistsnut smyger runt i buskagen vid huset på jakt efter barn som dansar små grodorna runt midsommarstången. Ingen nunna serverar mig kolhydrater med kolhydrater och kolhydrater. Ingen Tae Kwondomästare filosoferar på norrländska. Inget tåg går runt en ringmur med tal och sup vid varje torn. Inga hockeyungar att snacka med mobbning om och oftast få kloka svar. Inga dubbla träningspass varje dag, boxbollen är min bästa vän men hinderbanan tar jag på 1.54 minuter. Inga pårökta västindier som ockuperat en nedlagd fabrik för att bygga cykelverkstad.

Inga mer italienska försäljare som försöker sälja Mussoliniporträtt till mig. Inga affischer om att alla rumänier är kriminella från organisationen som organiserat sig med rumänska fascistpartiet som förebild. Berlusconi heilar och skakar hand med Carl Bildt. Men i San Lorenso är varenda etta som egentligen kostar 12 000 kr i månaden ockuperad, gratis är gott, och Berlusconi lär inte våga sig in här när inte Mussolini ens gjorde det. Men Italien går åt helvete och Europa med det, min egen hjälte Spike Lee har blivit historierevisionist och ger fascisterna vatten på kvarnen. Assisis ringmur är nästan fetare än Visbys, och man kan bada i dom heliga fontänerna om man springer innan polisen kommer.

Inget Colosseum eller övervakas av Schweisiska gardet i Vatikanstaten, nojjiga efter antimateria och korta kjolar. Ingen avstressning i Leksand mediterandes över Siljan, eller tokstress i skivstudion, noja och grina när man blir otålig på att höra låtarna. Inget mer blottande för tatueraren.

Jag sitter inte längre i Buchenwald och ser fånglägren, medan mina vänners släktingar fylls av hopp istället för opium och går ut på gatorna i Teheran för att göra revolution. Smärtan när dom några dagar senare är försvunna, slagna, fängslade nerskjutna. Den ambivalenta känslan när ambassaden i Stockholm stormas, några torterare får stryk men allt är redan förlorat. Kan man förändra? Tack för alla eldfester – iranier är helt klart ett av världens vackraste folk. Fan, fan, fan att det här skulle skita sig. Men vi visste det innan. Vi saknar fortfarande den långsiktiga strategin.

Och nu inget mer en veckas skörlevnad, ni måste veta hur jävla speciella ni är, alla som fortsätter åka till Visby år efter år! Kaos och gycklarspel på piratkullen, tills man nästan gycklar bort ena ögat. Preusare fyller en med mäsk. Knektar jagar bort nazister. Påsare hånar till Knutna Nävar-beats. Alla älskar våra låtar. Vi trottar knektparaden ledda av Gråfötterna och det blir en pirat krabbparad. Smärtan när Köpingspunkarn och Lucifer åker hem en kväll tidigare. Olagliga konspirationer med Lucifer under tornvandringen. Trycka på polishusets förbjudna knapp och få ut en ögonlapp.

Smärtan när man ser hur dom rivit Norderstrands camping och byggt ett bratreservat. Vi skulle ju få lev här? Vi brukade alla bo grannar, nu måste vi cirkulera, isolera alltid dom som älskar för kärleken är farlig. Ut med dräggen ur stan, här ska det bara bo as med pengar från djävulen! Preusarna bor i en grotta i protest, men dom äter inte bajs. Det går inflation i What Would Dick Wase Do-pins!

Säga nej till ett ligg i nordergravar klockan 04. Men ja till att vandra runt i gotländsk sommarnatt och bara hålla om varandra och det pirrar i kroppen som 1394.  Sända ett internationellt budskap om nej till nationalstater och ja till tatueringar. Se hur sjukt lycklig Proknekts ledare blivit och känna att det här förtjänar du. Vara naken av misstag en kväll – men sneaka ur sig preusiska badet. Nakenhet är inte naturligt!

Vi älskar er långt mer än vi någonsin älskat oss!

Politiskt våld under återvändandets år

Det är måndag. Integrationsminister Sabuni är på tv, hon ska prata om hur det politiska våldet har uppstått genom psykologiska problem bland individer, hur ”kontaktsökare”, ”utagerare”, ”grubblare” och personer som valt ”familjens väg” gått över gränsen:

”I en demokrati har alla rätt att göra sin röst hörd för att påverka samhällsutvecklingen, men ingen har rätt att med hjälp av våld påtvinga andra sina åsikter.”

Hon pratar med den där lite plågade Mona Sahlin-inspirerade politikerrösten. Som hon verkligen menar det hon sa. Det är allvar nu – jag bryr mig!

Dagen efter kommer två civilpoliser upp till huset. Troligtvis för att gripa mamman och dom tre barnen, låsa in dom i Märstas flyktingförvar tills domen om utvisning vinner laga kraft. Om dom bara får tag på barnen, eller bara får tag på mamman, har dom rätt att gripa dom ändå och låsa in dom. Skilja dom åt.

Men just denna dag är barnen och mamman bortresta. Pappan öppnar nyvaken. Den yngre polisen som får spela elak polis tar till orda.

-Du har en familj som bor här?

-Ja min fru och mina barn.

-Är det verkligen så? Det är inte något skenäktenskap?

-Nej det är inget skenäktenskap…

-Hur kan du försörja fyra personer då? Det måste ju vara någon organisation som betalar dig för att vara gift med henne?

-Jag jobbar…

Den äldre polisen tar över, i sin roll som snäll polis.

-Men alltså det kan inte vara lätt för dig att mätta fyra munnar till. När dom åkt till Kosovo blir det lättare att få ekonomin att gå ihop.

-Det är ju min fru och mina barn. I Kosovo blir dom mördade.

-Nej det blir dom inte. Jag har varit nere i Kosovo och jobbat själv, saker har förändrats. Deras polis fungerar bra nu och kommer skydda dom.

-UD skriver ju på sin hemsida att deras polis inte fungerar, kvinnomisshandel ses inte ens som ett brott. Och inte ens svensk polis kan skydda alla jagade kvinnor här, hur ska ni kunna garantera hennes säkerhet där?

-Vi behöver deras pass? Har du dom?

Efter fyra år i Sverige är barnen svenskar. Dom talar språket, firar midsommar, äldsta går i skolan. Men hur påverkas ett barn av fyra år på flykt? Alla barn kan ju kissa i sängen, vakna av mardrömmar, spilla när dom äter eller gråta hejdlöst för att Michael Jackson är död.

Det statliga politiska våld som nu kommer slå svenskt rekord under kampanjen ”2009 – återvändandets år” nämns inte i Nyamkos rapport. Inte är det så att regeringen åker runt och med sakliga demokratiska argument försöker övertyga flyktingarna att åka hem. Man sätter in polis, kriminalvård och låsta fängelser. Samarbetar med diktaturerna.

Måste alla flyktingbarn kidnappas och skickas till döden för att Tobias Billström är en ”kontaktsökare”? Har Nyamko Sabunis tuffa uppväxt gjort henne till en ”utagerare” som måste avreagera sig genom att skicka polis på treåriga barn? Är det Carl Bildt som följt i rika fäders fotspår och råkat välja ”familjens väg”? Eller är det Fredrik Reinfeldt som ”grubblat” fram detta i sökandet efter inre frid?

Samtidigt i Italien. Som styrs av Moderaternas syskonparti, som slagits ihop med två fascistpartier och ett populistiskt rasistparti. Folkmassor i Venedig stoppar en färja som skulle massdeportera flyktingar. Man slår tillbaka mot statens politiska våld.

Och utanför EU-muren i Norge är flyktingar som gift sig med svenskar fritt välkomna att bosätta sig. Landet riskerar nu att översvämmas av kärlekskranka svenskar som sätter på mörka skönheter i varenda buskage, men ingen verkar bry sig. Landet med starka fackföreningar där en fiskrensare tjänar 30000 kr i månaden, ”omöjligt då skulle ju ingen vilja starta ett företag” som vi säger hemmavid. Familjen flyttar in bredvid svenska ambassaden i Oslo, tar en tur till arbetsförmedlingen och hämtar ut personnummer, och lever för första gången på fyra år legalt.

”Jag vill vara konstig, eller jag vill inte vara som alla andra”

”Jag behöver ha en vuxen man i mitt liv som är stabil och inte nån omogen kille som super massa” slutar med tetrapackfest i lägenheten i Blackeberg när barnen är bortresta med en 19-åring o en 22-åring. Hans mamma var så söt, ”jag skulle gett henne mitt största leende om jag inte varit så botoxad”, och förhållandet blev en lycklig vecka.

Men det är ingen skam att få kärlek, hur det än ser ut. Bry dig inte om alla dissande journalister som vill posea med perfekta liv. Du är vår hjälte!

http://kanal5.se/web/guest/rosing/webbtv

In a town like Surahammar no one is innocent

Finns väll inte så mycket att säga om ”14 år till salu” mer än att den är helt vidrig. Och att den troligtvis utspelar sig inte alltför länge efter att man själv hängde i Västerås. Men då fanns i alla fall inte internet… Puhh…

På stationen, där vi skulle bygga en plattform 13,5 till Hogwarts, står en man och väntar in två tonårstjejer som tar bussen från Sura. In i hans bil, men dom måste sitta i baksätet då han har barnstolen fram.

Och både Västerås, Sura och Piteå tycks vara fylld av dom.  Tessan kommer alltid träffa dom i mataffären, på torget eller tåget. Det är som Twin Peaks fast på riktigt.

Män som hatar kvinnor

Hur skulle du göra om du skulle berätta förnågon du just ska strypa i en hemgjord galge att du uppfostrats av din far till sexual och ritualmördare med 20 lyckade mord i bagaget? Ja varför inte läsa en teatral monolog innantill kring ämnet, medan du får nått tomt i blicken?

Ja Män som hatar kvinnor var som väntat, hela ankdammen av svenska c-skådisar lyckas med gemensamma ansträngningar verkligen sabba boken. Men det finns positiva sidor också, som att Kalle Blomqvists orealistiska sexuella utsvävningar klippts bort. Blev väll för osannolikt med Michael Nyqvist i rollen… Och då storyn är så sjukt bra är man ändå glad att ha sett den.